Var du en emo när du var yngre, eller kanske punkare, hiphoppare eller indiekid? Ungdomskulturer har spelat en stor roll för många av oss som är vuxna idag, och ibland sitter spåren kvar långt in i vuxenlivet. Tänk bara på "övervintrade" gamla hippies som fortfarande i 70-årsåldern har långt hår, batikfärgade T-shirts och palestinasjalar, eller rockers som går omkring med bandtröjor och håliga jeans trots att de redan hunnit få barnbarn. Dessa stilar har blivit en del av deras identitet och själ.
Själv stod jag mitt i skottlinjen mellan hårdrockare och hiphoppare under min högstadietid. Jag valde dock att inte ansluta mig till något av lägren och var istället en "tönt" som lyssnade på ABBA, vilket ansågs hopplöst ute vid den tiden. Det fanns inga communities där jag kunde hitta likasinnade, men ABBA blev ändå en viktig del av min personliga utveckling och identitet.
Ungdomskulturer har alltid fascinerat mig. Jag tänker på hur min pappa, som var född på 30-talet, alltid återvände till jazz i sina improvisationer och skapande på pianot, trots att han också uppskattade den musik vi barn lyssnade på. På samma sätt minns jag min mamma, född på 40-talet, som upplevde Elvis storhetstid men som ändå föredrog hans samtida konkurrent Tommy Steele, och hur hon såg både rock 'n' roll och popmusik växa fram. Dessa musikstilar formade deras ungdom och fortsatte att påverka dem genom livet, även om de inte tillhörde någon specifik subkultur.
Musik har länge varit kopplad till ideologier, klädstilar och andra kulturella attribut. Genom åren har olika inriktningar avlöst varandra och följt sociala och politiska rörelser, som hippierörelsens "love, peace, and understanding". Som sociologilärare har jag märkt att mina elever ofta kan relatera till ungdomskulturer som en del av sin egen historia, vare sig det handlar om att vara emo eller fjortis. Men på senare år har jag sett en tydlig förändring. Det är inte längre lika vanligt att unga människor identifierar sig starkt med en specifik ungdomskultur. Visst finns det stilar som epadunk och k-pop, men många har nu spellistor på Spotify som innehåller allt från pop till punk och är öppna för att byta ut musiken ofta. Denna utveckling verkar ha gått hand i hand med sociala mediers framväxt och den ökande globaliseringen av kulturen.
Vad säger detta om vårt samhälle? Sociologen Zygmunt Bauman beskrev redan i början av 2000-talet något han kallade "de nya stammarnas tid". Han menade att när människor inte längre känner en stark samhörighet i samhället, söker de sig till mindre gemenskaper som ger deras liv mening. I dagens globala samhälle har detta lett till att kulturen splittras upp i många olika subkulturer som sprids över världen och blandas med varandra. Subkulturerna har därför blivit mindre tydliga och mer flytande. Visst finns det fortfarande punkare, goths, emo och k-pop-fans, men gränserna mellan dessa grupper är inte längre lika skarpa.
Nackdelen med denna utveckling är att subkulturerna ofta förlorar den ideologiska kraft de tidigare haft. Förr kunde en subkultur vara en tillflykt för ungdomar som kände sig utanför eller sökte alternativ till mainstreamkulturen. Även idag spelar subkulturer en viktig roll, särskilt för personer som kanske inte passar in i det rådande normsystemet, som hbtq-personer i länder där det är förbjudet att vara något annat än heterosexuell. Genom att delta i globala och digitala subkulturer kan dessa individer hitta stöd och gemenskap som kan vara livsavgörande.
Subkulturer knutna till specifika artister kan också bli maktfaktorer i dagens samhälle. Ett exempel på detta är sångerskan Taylor Swift, som har blivit så betydelsefull att det spekuleras i att hon kan påverka det amerikanska presidentvalet.
Så vad har hänt med ungdomskulturerna? De har inte försvunnit, men de har förändrats. De är mer flexibla, mer globala och kanske mindre ideologiskt drivna. Men deras förmåga att påverka, erbjuda gemenskap och förändra liv kvarstår – bara i nya former.