Nåt som verkligen är bra

I min värld finns det få saker som är så välgörande för själen som att gå på konsert. Musiken som strömmar genom kroppen, en artist så nära uppe på scenen och känslan av gemenskap med andra i publiken skapar en stund där allt annat försvinner. I fredags kväll fick jag chansen att se Lars Winnerbäck i Stockholm, och jag hamnade på rad två! Det var inte ens planen att stå så nära, men jag kom tidigt, beredd på att Uppsalatåget kunde strula, och nog är det något väldigt speciellt med att stå bara några meter från scenen och känna basgången vibrera genom hela kroppen. Det är livemusik i sin råaste form, så man inte kan värja sig. En skyddslöshet.

Och när sensommarmörkret sänkte sig och ljusprojektionerna målade upp sina bilder drogs jag med i gemenskapen, den som skapas när tusentals människor riktar sin energi åt samma håll. Lars Winnerbäck sjöng: "Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaks," och jag påmindes om livets essens. I en värld som ibland känns individualistisk och hård, kan vi fortfarande finna ett sammanhang där vi ser varandra, inte bara oss själva. Fansen på första raden, de med nummer på händerna, var som en symbol för detta. De hade köat sedan förmiddagen, kanske gryningen, för att vara en del av upplevelsen. Det var rörande att se deras gemensamma ritualer, som att sträcka upp händerna unisont vid en given textrad eller att skrikande uppmärksamma Jonna vid trummorna

Och jag påmindes om musikens förmåga att kasta en tillbaka i tiden. ”Jag hugger i sten” sjöng Lasse och plötsligt likt en tidskapsel sveptes jag tillbaka till år 2001, fick vaga minnesfragment av mitt gamla studentrum, tillbaka till en yngre version av mig själv.

Mellansnacket mellan låtarna gav - förstås som det alltid gör - ytterligare substans till kvällen. Winnerbäck berättade om hur han sett sin son ta studenten, och när han sjöng "Det som verkligen är bra," förstod jag precis liknelsen, att känna sig som konfetti där på parkeringen. Hans ord väckte minnen av mina egna erfarenheter, min egen student, min dotters student. Jag strök bort en tår.

Men plötsligt hände något oväntat. "Vakter, hjälp!" ropade någon, och när jag vände mig om såg jag hur en ung kvinna med rött hår hade fallit ihop. Vi agerade snabbt; någon tog tag i ett ben, någon annan i en arm, och vi hjälpte henne över kravallstaketet. Paniken lyste i hennes ögon när hon fördes till sjukvårdstältet, men musiken fortsatte. Lars Winnerbäck sjöng vidare, och hans röst trängde in med ny klarhet:

"För när alkoholen dunstat

När applåderna har tystnat

Måste du ha nånting kvar

Nåt som inte går att köpa

Knappt går att beskriva

Nåt som några bara har."

Basens djupa toner träffade rakt i hjärtat. Kombinationen av ljud, rök och ljusprojektiler svepte över publiken och förtätade stämningen. Augusti dansade sin sista efterfestdans. Och jag påmindes om textraden av poeten William Blake, “To see a world in a grain of sand.”

En konsert kan fånga hela världen medan den pågår, och detta minne, likt ett värdefullt koncentrat, kommer jag bevara inom mig. Under grisiga gråvädersdagar i november, kanske under en springtur i snöblandat regn, ska jag plocka fram konserten på Zinkensdamms IP. Känna basen i kroppen och se ljuset från scenen dansa framför mina ögon. Jag vet att kvällen kommer att fortsätta ge mig styrka.

Och kanske är det just detta som Winnerbäck fångar i sin låt: De flyktiga ögonblicken. "En frukost vid havet," "en kyss på ett tåg," eller en konsert under en sensommarkväll när man tankar sig full av själslig energi. Det är dessa ovärderliga stunder som ger livet sin verkliga mening. När allt annat har tystnat och bleknat är det dessa minnen, och de känslor de framkallar, som lever kvar. Det är det som verkligen är bra.

Musikaliska fenomen

Nåt som verkligen är bra

Andra inlägg