On my own - En resa i musikens spår

Jag sitter på en restaurang på Reimersholme i närheten av Södermalm. Det är en kväll fylld av unga musiker, esteteleverna, singer/songwriter-treornas egna framträdanden. Min dotter har redan varit på scenen. Stort ögonblick. Första spelningen med eget band och nu är det klasskompisens tur.  Efter en kavalkad av musikgenrer; punk, vispop, rock har det landat i en kraftfull musikalballad från Les Miserables och det lyfter mig på ett sätt jag inte varit förberedd på. Musiken för mig tillbaka i tiden.

On my own pretending he´s beside me….

Jag är 16 år, har precis sett Les Miserables på Cirkus i Stockholm och  kan inte släppa den. Hemma i vardagsrummet, när ingen annan är hemma, sitter jag vid pianot och försöker ta ut ”On my Own”. Jag har musikallåtarna på kassettband och försöker sjunga som musikalstjärnan Gunilla Backman. Men det går sådär. Jag som mest sjungit Luciasånger i skolkören, når inte de tär tonerna, inte ens i närheten.  Men ändå får jag kraft av musiken.  Den leder mig vidare – från scenen  till världslitteraturen.  I mina föräldrars bokhylla  hittar jag ett gulnat exemplar av Samhällets olycksbarn - som Victor Hugos mästerverk heter i svensk översättning - och jag slukar den.

Jag börjar gymnasiet och lär mig franska och ett par år senare besöker jag Paris för första gången, platsen där boken utspelar sig.  Där strövar jag runt i Jardin du Luxembourg och går förbi författarens hem, knäpper bilder med min kompaktkamera. I trean på gymnasiet väljer jag att skriva mitt gymnasiearbete på franska, om de kvinnliga karaktärerna i boken, särskilt Cosette.

Hopp tillbaka till nutid. Nu är det jag som är läraren, den som guidar mina elever genom deras gymnasiearbeten. Men för esteteleverna handlar det om annat än litteratur.  Min dotter och hennes kompisar skapar EP:s, till och med album. Jag lyssnar på den unga begåvningen på scen och undrar andlöst om hon ska sätta tonerna i slutet av låten, de där trixiga halvtonerna och den skälvande nyanseringen som jag själv kämpade med, önskade att jag fått till som 16-åring, men som mest föll platt.

Men hon gör det. Hon fixar det. Jag ryser. För ett ögonblick står tiden stilla.

I januari ska jag åter få se Les Miserables, den här gången  med Peter Jöback i en av huvudrollerna. Det kommer bli en storartad upplevelse. Men just  här, just nu, är det denna lilla stund som är så stor som en musikupplevelse kan bli. En påminnelse om att konsten är evig. Den formar oss, leder oss vidare – och ibland, om vi har tur, tillbaka till oss själva.

Andra inlägg

• Musik som skydd mot världen
• Lokalvård eller vård av kunskap?
• Att sätta avtryck genom en uppsats
• När orden spelar med musiken
• Musikfestival igår på anrika Katalin
• Nåt som verkligen är bra
• Vad har hänt med ungdomskulturerna?
• När köpte du en CD-skiva senast - eller en vinyl?
• I Tiktoks tidevarv behövs musik och bild mer än någonsin