Musiksociologi och fans
Under våren har jag tillbringat en hel del tid i sällskap med sociologin. Jag har fördjupat mig i teorier om identitet, gemenskap, tillhörighet och hur vi människor orienterar oss i världen genom kultur. Jag har druckit för många koppar kaffe och till sist kommit vidare med uppsatsen som nu snart är klar.
I jakten på bra källor kom jag över en bok med titeln Musik och människor (2022) skriven av Lars Lilliestam, som är professor i musikvetenskap. Jag har stor respekt för honom. Han har skrivit mycket klokt om musikens roll i våra liv, både på individ- och samhällsnivå.
Och så händer det där oväntade. Medan jag sitter och bläddrar, något mosig i huvudet efter en lång studiedag, ser jag mitt eget namn - Jag hajjar till! Och titeln på min bok. I en underbar ballong nämns som ett exempel i sammanhanget, bland ett fåtal svenska bidrag till fanforskningen, tillsammans med bland andra Fredrik Strages Fans och Eva Kjellanders avhandling Jag och mitt fanskap.
Det var som att plötsligt få syn på sin egen spegelbild i ett skyltfönster man just gick förbi. Inte som att man blivit berömd (knappast!), men som att något man gjort faktiskt blev läst. Inplacerat i ett större sammanhang. Och för en som ägnat så många år åt att fundera på hur musik påverkar människor – vad den betyder, gör och förändrar – så känns det fint att få finnas med i det samtalet. Om än i liten skala.
Och kanske var det precis vad jag behövde där och då – en liten blinkning från det större sammanhanget. Min uppsats? Den handlar också om fans, förstås. Mer om det en annan gång.
Andra inlägg
Ars longa vita brevis