Det bästa har inte hänt än
Efter två års väntan var det äntligen dags igen. Jag var en av de 73 000 på plats – totalt 219 000 under tre kvällar, lika många som i hela Uppsala stad. Det är något med Håkan som inte låter sig fångas i ord. Man kan lyssna på skivorna, se livespelningarna i efterhand, läsa hyllningarna, men det är först på plats, mitt i folkhavet, som det går att förstå. För mig hände det för några år sedan, första gången jag stod på ståplats.
Som vanligt hade vissa av fansen köat i flera dagar för att få en plats framme vid kravallstaketet, även om de kanske blivit färre med åren. Kanske var det den nya runda scenformen som spelade in, eftersom den gjorde det svårare att förutse var man skulle se bäst. Själva hade vi hade tur vid insläppet och hamnade utan problem på rad fem. Därifrån såg man bra. Runt omkring stod mest unga, i min dotters ålder, nitton, tjugo och jag känner mig som i samma ålder som de. Men Håkanpubliken är inte längre en generation. Den är ett spektrum. Trettonåringar, åttioåringar och allt däremellan.
På forum för fans har jag sett berättelser från dem som just hittat till honom och från dem som varit med i två decennier, ibland med ett visst klagande över att allt blivit så stort. Håkan har gått från kult till institution. Och ändå har något fått vara kvar. Det skeva, det som inte riktigt passar in. På scenen fanns nu gatumusikanten Håkan Hägg från Nordstan, Frälsningsarmén som orkester, en trettonåring som upptäcktes i ett skolbibliotek, och Kikki Danielsson – en av Sveriges mest hånade artister. Det finns något ömt i det där. Ett budskap om att alla får vara med och att han själv inte står över någon.
Även delar av mellansnacket speglar det där: " När jag sover och drömmer, då är jag tillbaka till innan allt det här", säger han med en svepande gest över publikhavet. "Jag antar att det har med självbild att göra." Och som alltid ödmjukt överväldigad av responsen från alla jubel från publiken: "Jisses jösses Petter!"
Detta påminner mig om något hans sa under sin första Ullevi-spelning för elva år sedan – den som dokumenterades på Håkan boma ye! – när han berättade om att han en gång klev på en buss utan att veta om den skulle ta honom längre än till Brunnsparken. Och nu står han här, fortfarande med samma små historier om livet som utspelar sig på gatorna i Göteborg. Hur han skapade musik för att kunna "hålla förnuftet någorlunda i schack".
Och när man tror att stämningen inte kan bli högre, så lyfter det ännu ett snäpp. Som om någon vrider upp värmen i en redan kokande gryta. Kroppar som gungar, röster som spricker. Håkan rusar fram och tillbaka över ramperna som löper tvärs genom hela Ullevi, kastar sig ner på scengolvet, jonglerar med hatten, slänger ut micken i publiken. Det är en eufori som aldrig verkar ta slut. Han leker med bandet, busar med basisten, sjunger tätt i samma mick. Svetten glittrar på överläppen, lockarna klibbar mot pannan.
Och så kommer de stilla stunderna, när han sätter sig på scenkanten, bara några meter ifrån oss. Vi ser varje minspel, varje blinkning. Himlen har gått från ljus skymning till klarblå, till nästan mörk och ljuset från scenen skiftar i blått och silver över hans kindben. Allting skimrar. Och så kvällens sista låt – Du är snart där. Orden som Håkan sjungit i över ett decennium, men som fortfarande bär samma tyngd: Det bästa har inte hänt än. Samtidigt som orden kulminerar kvällen i ett gigantiskt fyrverkeri, en explosion av ljus, färg och känslor.
Just där och då, mitt i ett hav av människor, blir det tydligt varför musik kan betyda så mycket. Hur den påverkar inte bara kroppen, utan riktningen i vårt tänkande. Hur vi – främlingar, familjer, tonåringar och åttioåringar – binds samman i ett gemensamt rus. Det är krig ute i världen, men just nu är det bara kärlek i en försommarkväll som bär på löften om en bättre tid.
Andra inlägg
Ars longa vita brevis