Musikens muskelkraft

Musikens muskelkraft – när det går och när det går åt pipan

"Jag vill, jag kan, jag ska!" utropar spinninginstruktören, och vi lyder, trampar på som besatta. Vi låtsas att vi tar oss framåt och visualiserar uppförsbacken som utlovats, trots att cyklarna står stadigt fästa på marken. Orden är som ett mantra och hjälper oss att orka in i nästa sekvens. Det kommer bli ännu tuffare, jag vet. Svetten har börjat rinna i hårfästet nu men benen pumpar på. Det ska bara genomlidas. Det är uthärdligt, men knappast behagligt.

Men så händer det. Vändpunkten. En ny låt börjar spelas i högtalarna, och när jag hör vilken låt det är, tänds ett hopp inom mig. "What a Feeling" sjunger 80-talssångerskan Irene Cara, och snart infinner sig en helt ny energi. Jag är plötsligt inte längre på spinningcykeln – jag är på discogolvet. Den nedsläckta salen och kropparna i rörelse ger nästan intrycket av att vi är på ett uteställe. Musiken får benen att kännas starkare, och jag glömmer nästan bort hur jobbigt det är. Jag flyger fram på cykeln och ökar motståndet, driven av rytmen och melodin.

Jag ger träningsledaren en tacksam blick. Tänk om det var jag som stod där framme vid podiet och kunde styra folks känslor och effekten på deras träning genom låtarna i spellistan. Musik är något djupt personligt, så det kan naturligtvis aldrig bli en fullträff för alla, men just idag blev det det för mig. Jag vill, jag kan – ja, det går, bara musiken är rätt!

Men det går inte alltid rätt.

Häromveckan stod jag på ett tungt styrkepass med skivstänger. Vi hade precis kommit igång – några låtar in – när det plötsligt blev tyst. Inte en poetisk, lugn tystnad, utan en stel, nästan pinsam tystnad. Musikanläggningen hade lagt av. I stället för svettig powerpop hördes nu... flås. Människor som stönade under vikterna. Någon tappade en skivstång med en duns. Det blev obehagligt medvetet, på ett sätt som aldrig händer när musiken ligger som en trygg ljudmatta över hela upplevelsen. Den stackars instruktören såg lätt panikslagen ut men försökte tappert höja rösten och peppa ändå. Det gick – sådär.

Vi kämpade vidare, men något hade gått förlorat. Takten blev mer spretig, fokuset bröts, och känslan var inte längre lika samlad. Det blev så tydligt: hur mycket vi faktiskt behöver musiken. För rytmen, för motivationen – men också som ett slags gemensamt språk som binder oss samman i ansträngningen. När musiken äntligen kom tillbaka efter tio minuter (vilket kändes som en evighet), pustade vi alla ut – både av lättnad och ansträngning.

Musikens inverkan på träning är faktiskt väldokumenterad. Studier visar att både uthållighet och upplevd ansträngning påverkas positivt – rätt musik kan helt enkelt få oss att orka mer. För mig är det dock inte bara en prestationsboost. Det handlar om känsla. Om att låta en låt bära mig över en tröskel jag annars kanske inte kommit över. Och som i mitt exempel märks det allra tydligast när musiken plötsligt tystnar. Då blir det påtagligt hur mycket den betyder: som drivkraft, rytmgivare och känslokompass. Så nästa gång du tränar – glöm inte hörlurarna!

Andra inlägg

• Musik som skydd mot världen
• Lokalvård eller vård av kunskap?
• Att sätta avtryck genom en uppsats
• On my own - En resa i musikens spår
• När orden spelar med musiken
• Musikfestival igår på anrika Katalin
• Nåt som verkligen är bra
• Vad har hänt med ungdomskulturerna?
• När köpte du en CD-skiva senast - eller en vinyl?